reebeccaaandersson

Varje dag så spelar jag ett spel, spelet går ut på att inte visa mitt inre jag.
Jag går varje dag runt och låtsas som ingentingen. Jag sitter med tårar upp till halsgropen som bara väntar på att få spruta ut ur mina ögon. Det leéndet jag bär är inget äkta...När jag kommer hem sätter jag mej i min säng, tar upp mobilen och kollar på gammla bilder på dej och mej och tårarna slutar aldrig rinna. Jag brukar ofta tänka tillbaka på alla minnen vi har tillsammans, Jag minns första gången du kysste mej när vi satt där ute på studsmattan och du tog tag i min kind och böjde mitt annsikte mot dej och du kysste mej med dina fina mjuka läppar. Jag kan inte gå runt och låtsas som ingentingen längre, Jag orkar inte mata på mer och mer skit!
Du säger att mitt liv är perfekt gänfört med ditt men mitt liv var perfekt för några veckor sen. Du vet då jag hade världens finaste person brevid mej, han som stöttade mej igenom allt. Han som alltid tog tag i min hand och lekte med mina fingrar. Han som var den hända personen som verkligen lyssnade på mej.
Jag brukar ligga och tänka på dej när jag ska sova och då börjar min läpp darra.
Jag minns när jag sprang ner för din trapp och klädde på mej skorna, då kom du efter och satte dej brevid mej och knöt upp mina skor, just då satt jag med tårar i ögonen så jag vågade inte kolla på dej.. Jag visste nästan att det var vår sista natt tillsammans, Jag låg länge och tittade på dej när du sov och bara låg märket till hur jävla vacker du är.
Det kan inte vara du och jag. Det finns ingen möjlighet till det. Allt känns så jävla hopplöst, så länge jag typ inte flyttar upp till dej vilket aldrig kommer hända..
Förlåt om jag gör massa besvär men jag älskar dej. Och du har varit den ända personen som verkligen har älskat mej tilbaka. Det känns så konstigt efterskolan att inte gå hem till dej längre... Allt känns så konstigt utan dej.

Förlåt